Så lyckades vi med Bellos inskolning
Nu går han på förskolan, vår Bello. Hur har det gått då? Jomen jättebra. Alltså verkligen jättebra. Okej, det kommer säkert komma ett bakslag och han kommer väl bli ledsen NÅGON gång säkert - Men just nu känns det avlägset som bara den.
Vi hade lite oväntad tur i oturen med Bellos inskolning. Två grejer blev inte alls som vi hade tänkt, men någonstans blev liksom själva inskolningen kanske bättre just på grund av dessa två saker.
- Inskolningen sköts fram i drygt en och en halv månad på grund av den här operationen som Bello hade planerad. Eftersom Ennis och Idde drog hem massa förskolebaciller sköts operationen fram flera gånger, även om vi till slut höll alla ungar hemma för att Bello skulle kunna genomgå sin operation. Men till slut blev den av och eftersom jag blev inlagd med Idde på sjukhus fick Johan skippa två dagars jobb i slutet av förrförra veckan och kunde därför börja skola in Bello då.
Det blev ju jäkligt stökigt den här tiden innan han kunde skolas in, jag har inte kunnat jobba och dessutom har Idde varit dålig till och från. Jag har inte haft några föräldradagar kvar så när jag inte vabbat har det varit noll inkomst typ. Men för Bellos del var detta precis perfekt. Det är som att han liksom behövde den där extra en-och-en-halva månaden för att bli helt mogen. För det har hänt så himla mycket med honom den här sista tiden och det känns också mycket tryggare för oss. Nu är han redo.
2. Min mamma, mormor alltså, skolade in Bello de två första dagarna i förra veckan och lämnade/hämtade även på onsdagen. Mamma kom upp för att hjälpa oss eftersom Idde låg på sjukhus för femtioelfte gången och Johan inte kunde hoppa mer jobb på SVT. Om inte mamma kommit hade vi inte kunnat fortsätta Bellos inskolning, då hade jag fått ha barnen på sjukhuset med Idde. Och sen Bello hemma eftersom vi behövde va med honom två dagar på föris den veckan, innan man vinkar.Det som blev så jäkla bra med att mamma skolade in Bello var att det liksom blev ett mellanting. En trygg person för Bello, men ändå inte hans mamma eller pappa. Dessutom är min mamma förskollärare, och vet preciiiis hur inskolningar går till, så det var helt klart också en fördel.
Kanske hade det varit superlätt att skola in Bello ändå, det kommer vi ju aldrig få veta, men denna varianten var helt perfekt för oss. Bello har gått flera dagar själv nu, och två dagar efter tre-dagars-helg utan minsta problem. Han vinkar hejdå och blir sådär lagom glad när man kommer. Varken superglad eller ledsen för att han kommer på att man varit borta. Äter som en häst och sover gott på vilan. Sprider glädje och har kommit in i gruppen med självklarhet.Givetvis är det också en fördel att Bello vistats i förskolemiljön under hela sitt liv, vid lämning och hämtning. Han är van vid miljön, personerna och att Ennis och Idde är trygga där. Så det känns verkligen bra.
Jag fattar ju att detta är en rätt sällsynt situation, men kanske ska man inte va rädd för att berätta att det faktiskt kan va bra om en trygg mormor/farmor/morfar/farfar hjälper till med inskolningen. Det kanske finns regler för detta, att förskolorna inte vill det, vad vet jag. Men jag tyckte det var skitbra för min unge. Ett mellanting och inte så stort brott för honom känslomässigt. En mjuk övergång.Hoppas det har gått fint även för er andra som skolat in era små i höst <3
[heart_this]