Att publicera bilder på sitt sjuka barn

Ni kanske vet att Idde blev sjuk förra helgen och att vi i början av veckan fick åka in till akuten med henne för misstänkt blindtarmsinflammation. Vi fick stanna över natten, hennes prover blev bättre och ontet försvann. Det var en irritation vid blindtarmen som kroppen verkar ha läkt själv. Så vi åkte hem med en Idde som nu är frisk men med kvarstående oro över vad det kan va som orsakar hennes återkommande feber och kräkningar. Vi har fått remiss till barnläkare som ska utreda. Vänta och se helt enkelt.När ens unge blir sjuk sådär stannar allting upp, ni kanske vet. Ingenting annat är viktigt. Idde blev bättre ganska fort och nu är livet som vanligt igen, fast lite huller om buller (pga lite andra grejer som jag skriver om nästa vecka). Men nånstans är det ju det som är "som vanligt" i vårt liv, lite rörigt och rörligt sådär.Jag tänker på de som har allvarligt sjuka barn, som aldrig kan släppa oron och som tvingas försöka få livet att rulla på ändå. Jag kan inte föreställa mig. Jag önskar ingen den situationen  och jag hoppas såklart att vi aldrig heller behöver befinna oss i den.Jag är ju aktiv i sociala medier, på ett eller annat vis, i princip varje dag. När detta hände tog det liksom stopp för mig, jag visste inte vad eller OM jag skulle skriva något om det som hände just då. Jag vet att jag inte har någon skyldighet direkt, man måste få va privat när det behövs. Samtidigt vill jag ju berätta vad som händer. Innan vi visste hur allvarligt det var hade jag inte en tanke på att publicera någon bild på Idde och skriva om vad som hände, men nu i efterhand känner jag att jag kan dela med mig (även om vi fortfarande inte vet vad det är som spökar).Jag känner också att jag kan publicera några bilder på henne, från sjukhuset. Men jag väljer bilder där hon mår bra, är tillbaka i sitt pigga jag (trots dropp) och inte är sårbar på det viset. Jag skulle aldrig lägga ut en bild där hon inte mår bra eller är ledsen. Detta är bilder som hon själv skulle tycka om, när hon målar till exempel.Men var går egentligen gränsen? Kan man publicera bilder på sina sovande barn till exempel? Jag tycker egentligen inte att det är så svårt, jag tror man får gå på magkänsla.  Bilder på sovande bebisar känns ju inte så konstigt, medan ett äldre barn kanske inte vill bli outad sovande (precis som att vi själva inte vill att någon publicerar bilder på oss när vi sover). Ett äldre barn kan å andra sidan själva välja att det är ok att filma eller ta bilder att publicera från exempelvis en sjukhussäng. De förstår fortfarande inte innebörden av en publicerad bild på nätet, så hur ska man tänka där?Lite svårt ändå. Vi lever också i en tid då detta är vardagen. De allra flesta finns på sociala medier, om 20 år kommer det förmodligen inte ens va en diskussion. Samtidigt är det inget som säger att det är mer rätt eller fel bara för det.Var och en får gå efter sin magkänsla, samtidigt som jag tror att det är viktigt att reflektera över sitt beteende i sociala medier. Inte bara köra på, utan publicera genomtänkt. Ibland blir vi blinda i denna värld av uppmärksamhet och bekräftelse i sociala medier. Och glömmer vad som är viktigt.Ha nu en fortsatt fin fredag och underbar helg, så berättar jag på söndag hur jag tänker vidare med Resan mot Mitt Bästa Jag! Ber om ursäkt för utebliven dans denna veckan, jag lovade ju, men ja. Ni fattar ju.KRAMNedan en trött, skitig och hungrig morsa efter ett drygt dygn på sjukhuset (nästan helt utan mat). Man har ju sett piffigare ut :D[heart_this]