Människor som hatar barn

Innerst inne vet jag att det inte var riktat till mig och Bello personligen. Men känslor går inte riktigt att styra över, och efteråt kände jag mig både ledsen och lite kränkt.(Varvar dagens inlägg med bilder från helgens kalas hos Iddes kompisar och hemmamys).I eftermiddags var jag och Bello inne på möte på Aftonbladet. Vi jobbar ju med en sommarsäsong av Älskade unge och har premiär på onsdag, så det är många bitar som ska falla på plats inför sommar och semestrar.Jag jobbade hemma på förmiddagen och åkte sen pendeln in till stan så att jag lätt skulle kunna åka hem och sen ta bilen för att hämta de andra två på föris. Och det brukar gå ganska smidigt. Bello är ju en väldigt nöjd bebis, även om han har börjat ställa något högre krav sista tiden. Idag somnade han i vagnen innan jag gått hemifrån, sen sov han hela vägen fram till Aftonbladet och vaknade i princip precis när mötet skulle börja. Men jag hade med mig klämmisar och kex så han tyckte mötet var helt okej.Men så på tåget hem. Jag tog en plats där jag kunde ha vagnen framför mig, men Bello protesterade nästan direkt så jag lyfte upp honom. Tänkte att han skulle bli nöjd om han fick kika i fönstret. Men nej. Han ålade sig och kastade sig hit och dit och skrek helt sjukt höga skrik. Han är ju en helt onaturligt glad och nöjd bebis, men när han blir arg blir han ARG. Men det är ju då väldigt sällan. Och såhär arg som nu (utan att det är typ bajs i blöjan eller nåt) har han aldrig varit.Givetvis försökte jag på alla sätt att lugna honom och få honom på banan igen. Sjöng, kittlade, lät honom klättra så mycket som det gick osv. Och en stund gick det bra. Men när vi började närma oss vår station hörde jag hur en tjej några säten bakom sa, till sin kompis i telefon, saker som ”De är ju gulliga när det sover, men annars sjukt jobbiga”, och ”När de ligger i magen är det ju en sak” och ”Om jag skulle bli gravid skulle jag fan göra abort” osv osv. Jag antar att detta inte var en slump. Givetvis utgick hon från situationen på tåget, att det var en skrikig unge som störde henne (?). Och visst, det kan man ju irritera sig på, det gör till och med jag ibland om jag är trött eller vad det kan va.Men jag skulle aldrig nånsin säga det högt?!Det gör man ju bara för att vara elak. Eller? Vilket syfte har det annars? Någon av er som känner igen sig? Har ni råkat ut för den här typen av människor? Som hatar barn.Och nej, det var ju förmodligen inte riktat mot oss som personer, hon känner ju inte oss. Men jag blev ändå ledsen. Min lilla älskling, som alltid är så vän dessutom, ska inte bli ett irritationsobjekt hos någon annan. Det vill inte jag. Jag fick liksom skuldkänslor inför Bello.Jag satt där och tänkte lite på vad jag kunde svara ifall hon skulle säga något direkt till oss. Men det gjorde hon inte, vågade väl inte, och sen gick vi av. Och visst. Barn kan va jäkligt jobbiga. Men de flesta föräldrar gör ju sitt bästa för att hantera situationer som denna. Det var ju inte så att jag jobbade för att störa alla i pendeltågsvagnen. Jag gjorde istället allt jag kunde för att min plötsligt jättemissnöjda unge skulle bli nöjd och glad igen, allt jag kunde. Jag sjöng till och med, så alla hörde. Imse vimse, Blinka lilla, Prästens lilla, I ett hus och till och med Babyloonz gav jag mig på. Ändå glodde folk som om jag var världens sämsta på att hantera barn. ”Kan hon inte få tyst på ungen” tänkte väl de flesta.Jag brukar inte va så lättkränkt, men idag kändes det trist. Men jag får låta det rinna av mig. Det var ju mer hennes, och andras, problem än mitt egentligen.Och alla har vi väl varit skrikiga ungar nån gång? Det får vi inte glömma. De som är missnöjda som vuxna kanske var ganska missnöjda även som barn..?Erfarenheter? [heart_this]