Gör vi verkligen vårt bästa?

På sista tiden har jag skrivit en del om föräldraskap. Funderingar och reflektioner kring huruvida man  man är en god förälder eller inte och hur känslomässigt och jobbigt det kan va ibland.Ofta har mina inlägg handlat om att vi ska va lite snälla mot vårt föräldrar-jag, inte döma oss själva för hårt. Oftast är vi de bästa föräldrarna som finns och gör vårt bästa, då bör vi inte ta fasta på de gånger vi misslyckas.Och så är det ju i de allra flesta fall, att vi är goda föräldrar största delen av tiden. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera ett varv till - Gör vi verkligen alltid vårt bästa? Det är ett gäng bloggare och mediaprofiler som skrivit en rad eller två om hur svårt det är att ha semester med sin familj och sina barn. Att det inte alls är sådär härligt som man tänkt utan mest bråk, jobbiga nattningar, avsaknad av egentid osv. Och det stämmer ju till viss del. Eftersom man spenderar mer tid tillsammans blir det självklart också fler konflikter. Samtidigt som det också blir fler goda stunder såklart.Men. Varför blir det då sådär tråkigt som många beskriver? Jag tror att det är för att vi inte lyckas göra vårt bästa. En god vän till mig var här i fredags kväll och som vanligt blev det mycket prat om föräldraskap. Hon har inga egna barn och då är det lätt att avfärda någons synpunkter och iakttagelser med  "Jamen hon har inga egna barn, vänta bara och se hur resonemanget kommer ändras när hon får egna barn". Typ. Men faktum är att jag fick mig en liten funderare när hon berättade om hur hon sett andra bemöta sina barn.Jag och Johan har tidigare pratat om att man alldeles för ofta ser och hör föräldrar som har en tråkig ton mot sina barn. De tilltalar dem med anklagande eller irriterade röster och har en trist attityd mot barnen. Och vi har varit så himla överens om att vi aldrig ska va sådana mot våra barn.Men efter att ha pratat med min vän i fredags blev jag plötsligt medveten om att vi kanske blivit sånna där föräldrar, som är tråkiga i tonen. Sådana vi aldrig skulle bli. Varför har vi blivit det då?Det är väldigt lätt att komma in i den där tråkiga tonen när man är hemma tillsammans hela dagarna och flyter omkring i massa små projekt. Man gör en del tillsammans med barnen men de är också lämnade till sin egen fantasi till viss del. Och det blir mycket bråk mellan våra två stora små. Vi försöker reda ut, leda dem rätt osv men man påverkas ju även själv vilket leder till sämre humör och kanske även konflikter mellan vuxen och barn. Och när det blir konflikt på konflikt, flera dagar i rad, kan grundtonen bli en såndär tråkig.Det kan bli mycket "vad är det nu då?" och "vad gjorde du nu?" och den typen av lite anklagande bemötande när man hör eller ser att något händer. Och det beror oftast på att man kanske bara några minuter tidigare haft en incident eller konflikt och därmed fortsätter med den sinnesstämningen in i nästa grej.Istället för att börja på 0 bemöter man barnen från -3.Jag och Johan pratade om det där dagen efter. Jag var ärlig och sa att jag tycker att vi båda hamnat i den där tråkiga tonen, även om vi såklart fortfarande är fantastiska och bra föräldrar. Han kunde förstå vad jag menade och när vi pratade kom vi på det där braiga med att börja på 0. Att varje gång det dyker upp något som man måste ta itu med eller bemöta ska vi börja på 0, alltså inte låta vårt bemötande av barnen vara påverkat av något som hänt tidigare. Kan man dessutom bemöta från +3 är det såklart fantastiskt.Men låt oss inte lägga ribban för högt, det vet ju vem som helst att det inte är helt lätt. Man är ingen supermänniska. Vi har känslor, brist på sömn och energi, brist på tid vilket leder till stress osv. Vi kämpar på helt enkelt. Och då ska man va en superförälder mitt i allt det.Ja. Faktiskt. I alla fall försöka. För även om man är sur, trött eller stressad kan man bestämma sig för att ändra sin ton, sitt säg eller sin handling. Det kräver bara lite mer närvaro.Så vi bestämde oss för att blir bättre på att börjar från 0, och att påminna varandra ifall vi märker att den andra snurrat in sig i en negativ spiral. Och eftersom vi gjorde denna överenskommelse ska det också få va okej att påminna den andra, även om man kanske är som minst mottaglig för synpunkter precis när man är i den spiralen. Men vi vet också att vi båda kan hamna i det där, och att vi inte vill vara där. Och därför blir påminnelsen som en hjälp, inte en anklagelse. Och det är viktigt och bra att reda ut det innan liksom.Givetvis menar jag inte att vi inte ska sätta gränser, säga ifrån eller bli arga när det behövs. Där har vi en ganska tydlig gemensam bild av hur vi vill ha det, och vi har tydliga gränser. Vi blir arga, vi säger ifrån. Men vi vill inte ha en tråkig grundton gentemot våra barn, och där kan vi bli bättre.Så även om man ska va schysst mot sig själv och inte ha för höga krav på sitt föräldrar-jag bör man kanske i alla fall fundera och ställa sig frågan om man verkligen gör sitt bästa? Inte skuldbelägga sig själv, det mår ingen bra av, men tänka en vända till och höra med sig själv hur man vill vara mot och med sina barn.Därför var det så himla bra att få en påminnelse från min vän, som då inte har egna barn, hur man tänkte innan man fick barn. Eller i början av föräldraskapet. Bli påmind om "såndär förälder ska jag aldrig bli". För visst blir det alltid annorlunda än man trodde, men vissa tankar och principer är nyttiga att hålla fast vid. Och påminna sig om ibland.Med det sagt vill jag då berätta att jag under dagen idag blivit jättebra på att bemöta på ett bra sätt, men också misslyckats totalt några gånger. Men det viktiga är att jag är medveten och att jag laddar om inför nästa gång ifall det inte blev nå bra. Jag tror att man ökar sina chanser till en trevligare dag avsevärt genom detta, eftersom man undviker att dras in i den där spiralen som bara tar en längre och längre ner. Sen kräver det tålamod och allt det där, och det får man då se till att ha mer av när det är semester.Men det är bara att kämpa på tänker jag. Jag vill i alla fall va den bästa föräldern som jag kan va - Och göra mitt allra bästa.