När barnen blir ens värsta fiender

Jag fick en kommentar för ett tag sen, en läsare som närmade sig sin tredje förlossning och precis som jag hade man med barn sen tidigare förhållande. Hon var ganska stressad över situationen, kommer man klara det liksom?Svaret är Ja. Och Nej.Ibland önskar jag att jag hade haft tre barn innan jag fick tre barn, om ni förstår. När jag fick mitt andra barn kände jag att det var hur lätt som helst när man bara behövde ta hand om ett av dem. När jag nu fått mitt tredje är det liksom ingen match när man bara har två av dem. Så hade jag nu vetat hur det var att ha fyra barn hade jag tyckt att tre var lätt som en plätt.Men det funkar ju inte så. Man är där man är och kan omöjligt ha erfarenheter av något man inte upplevt.Men man klarar ju allt, allting går. Det ska bara gå mer eller mindre smärtfritt. Vi älskar ju våra barn över allt annat, men det vore en lögn att säga att det bara är lull lull och rosa härliga små moln att ha barn. Man kämpar mer eller mindre varje dag. Och försöker göra sitt bästa för att det ska va sådär härligt bara.Lyckas gör vi ganska ofta, misslyckas också. Ikväll var en misslyckad en för mig. Jag blev arg på barnen när de skulle gå och lägga sig pga gjorde inte som jag sa. Sen blev det tjat-nattning i över 1,5 timme och nu till slut har Idde somnat. Ennis höll också på idag. Nu sover de, men jag är inge nöjd.Då tänker jag såhär. Hur ska man göra för att det ska bli så bra som möjligt? Positivt och härligt att hänga med, och sköta om, sina barn. Jo.Jag tror det är viktigt att inte se barnen som sina värsta fiender. Även om det känns så ganska ofta, att de är ute efter att jäklas med en och bara provocera. Barnen har liksom inget ont i sig och deras jobbigheter är ju bara utvecklingsfaser och grejer. Men det glömmer man ganska ofta. I alla fall jag.De är inte mina fiender - De är mina älsklingar. De behöver mig, och de behöver min hjälp och vägledning. De behöver få testa mig och de behöver såklart också få en mindre rolig reaktion ibland. Det är även så vi lär dem och leder dem. Framför allt behöver de mitt tålamod, och det är där jag måste jobba. Tänka på, tänka om, bita ihop, vända humör som går åt fel håll, ta nya tag, stå ut.Även om det är jävligt tufft att ha tre små barn, bonusar, man, hus, jobb osv så tror jag att man kan klara det utan att halvt gå under. Man kan välja att se saker på ett mer positivt sätt, man kan vända negativa spiraler. Man måste bara bestämma sig, kämpa, och inte ge upp när det inte går på en gång. Va lite snäll mot sig själv och våga misslyckas, och tycka att det är okej. Så länge man försöker igen nästa dag.Sträva efter att trycka in så mycket kärlek det bara går i livet men inte få dåligt samvete ifall det blev lite mindre en dag. Då får man kompensera dagen efter, och det tänker jag försöka göra imorgon. Önska mig lycka till!