Är det fler än jag som känner såhär?

Det har varit en rätt intensiv helg för oss, och barnen har stimulerats som bara den.Vi brukar ofta va hemma på helgerna och skrota, fixa med huset och trädgården osv. Inga stora grejer liksom. Men denna helgen blev lite mer. Igår var vi på olika handelsträdgårdar och var iväg typ hela dagen. Barnen tyckte det var superskoj och var så engagerade. Idag har vi filmat nästan hela dagen - Våra barn och Hannas barn. Dvs att det blev både prestation och mycket lek för småttingarna.Och nu har jag då lagt dem. Johan var iväg så det blev nattning med Bello i famnen, som det ofta blir. Nu när han börjar va mer vaken är det liksom inte alltid han kan ligga och sova i babynestet på golvet när jag nattar, han börjar kräva mer. Och idag har han varit väldigt närhetssökande och knappt velat ligga själv på hela dagen.Både Ennis och Idde var trötta efter helgens skojiga, men det betyder ju då inte att det blir lätt att natta.. Idde krånglar en del vid nattning, mer eller mindre, och idag var väl nåt mellanting. Men med en missnöjd Bello blev det väldigt svårt.Jag har sen ett tag tillbaka bestämt mig för att inte bli arg på barnen när de ska sova. Jag vill inte att det ska bli negativt laddat. Men det är svårt ibland ska jag erkänna, man har ju inte det bästa tålamodet alltid. Jag försöker att vara extra kärleksfull istället, och jag tycker att det funkar ganska bra. Men det vill ju till att allt runtomkring flyter på bra också. Man ska ha lite tur.Men nu till den jobbiga känslan.Även om jag inte blir arg på Idde (för det är Idde som är svårast) får jag ändå hålla på å tjata. Lägg dig ner, lägg dig på kudden, vill du ha täcke? Inget täcke? Ha nappen i munnen, kasta inte nappen, försök slappna av, lyssna på musiken osv osv.Och när hon väl har somnat - Då kommer skuldkänslorna. Där ligger hon, och andas tungt, och jag känner mig bara misslyckad. Som att det inte blev något bra avslut på dagen. Det sista man har med sig är tjat. Och en känsla av att man hållit tillbaka och att tålamodet är ansträngt.. att man tyckt att hon var jobbig. Fy för den känslan.Mina små barn. Som jag älskar så otroligt mycket. Nu ligger de där och sover, och jag tog inte vara på dagen, stunderna, allt. Inget. Så känns det.Är det någon som känner igen sig? Hoppas. Hoppas inte. Jag vet inte. Jag vill ju inte att någon annan ska känna sig misslyckad, men jag vill inte heller vara ensam med känslorna. Vill bara att någon ska säga att det är okej.Nåja. Det är inte alltid så lätt att va förälder.Tävlingen om amningssjalen är i alla fall avslutad och jag tänkte presentera vinnaren imorgon :) Hoppas ni har haft en fin helg, imorgon kör vi vecka igen. Kram