I Skåne - Med känslorna utanpå

Nu är vi i Skåne <3 Vi åkte ner igår och det är vi glada över eftersom det verkar ha varit riktigt stökig trafik idag.Idag blev det en rätt slö dag. Mamma/mormor har haft ont i huvudet hela dagen och vi andra har också varit rätt trötta. Men Ennis behövde nya skor så vi åkte till Nova för att köpa det och fika lite.Men alltså vad påverkad man är ändå. Mer än jag trodde att jag var.Vi delade på oss vid ett tillfälle, Johan och pappa stannade för att köpa kaffe och jag och barnen gick vidare för att köpa glass. Inne på köpcentrat liksom. Och när vi köpt vår glass och skulle gå och sätta oss kom det några personer springande i full fart och någon som skrek "Stoppa honom, stoppa honom!"Jag var ju själv med barnen och stod med glass i båda händerna medan Ennis och Idde var på väg till bordet. Men vi hade liksom inte riktigt hunnit ut i gången där de sprang.Man fattade ju ganska snabbt att det var någon som snott något och att personal sprang efter. Inte så dramatiskt egentligen ju. Men min kropp reagerade verkligen på situationen och jag blev ganska skärrad. Vi satte oss vid bordet och jag ringde Johan och bad dem komma. Och när de kom och jag berättade började tårarna spruta.Det ligger så nära, det här som hände i Stockholm i fredags. Och jag vet inte hur många gånger jag snuddat vid scenariot i huvudet, hur jag skulle agerat ifall jag var där på drottninggatan med barnen. Hur jag skulle kunna skydda dem. Och nu stod jag här, i en situation där något oväntat hände, med glass i händerna och hann inte göra nånting.Så känslorna bara kom över mig.Vi pratade lite om det och om faktumet att det räcker med att man bor i Skåne för att den där händelsen på Drottninggatan inte ska beröra en lika hårt som för oss som bor och vistas så mycket i Stockholm. Det vet man ju själv. Att det är först när en händelse kommer riktigt nära som man blir berörd djupt in i kroppen. Om ni förstår. För det var ju ingen runtomkring som reagerade som jag, förutom en typ 8-årig tjej som nog också blev rädd.Men jag blev ändå förvånad över min egen reaktion. Var inte beredd.Ennis (och de andra såklart) tröstade mig och sen gjorde vi några ärenden och åkte hem. Idde slockande i bilen och sov sen vidare bredvid mormor. Jag och Johan somnade i soffan medan Ennis, morfar och katten myste i köket. Så det blev väldigt lugnt här. Men skönt. Vi behövde nog det.Sen vaknade vi successivt till liv här och nu ska vi äta och titta på Let's Dance. Jag har förvärkar som attan och tror jag ska föda hela tiden, men det är bara att stå ut och hänga med i svängarna.Imorgon blir det konstrundan.