När man kommer hem från förskolan med ett annat barn

Det här är inte mitt barn. Jag känner inte igen honom. När och hur blev han sånhär?Visst har jag ibland hämtat mina barn på förskolan och tyckt att de är på lite konstigt humör. De stimmar lite extra och har kort stubin - och oftast känns det som att de är trötta efter en hel dag på förskolan.Inget konstigt.Men idag när jag hämtade min son kände jag något helt nytt. Jag kände liksom inte igen honom. Det började med att han sa något, när vi fortfarande var kvar på förskolan, som jag reagerade på. Han har aldrig sagt något sådant förut. Jag frågade direkt vem som sagt så och han nämnde ett barns namn. Jag förklarade att man inte pratar så och att man bara säger snälla saker.Sen åkte vi hem.Väl hemma fortsatte han med en konstig och lite dålig attityd mot Idde och fällde åter en kommentar som jag inte kände igen alls. Johan förklarade för honom att man bara säger snälla saker och jag tog ett litet snack till med honom, så han verkligen skulle lyssna.Detta resulterade i att pojken bara sa fina och bra saker, vilket såklart var bra, men han betedde sig fortfarande otroligt konstigt. Tramsade liksom på ett sätt som inte är han. Det var så tydligt att det är en stil som han tagit med sig från förskolan.Och jag blev så illa berörd.Min fina älskade pojke, som är så varm och härlig. Omtänksam och glad, trygg och älskvärd.Jag vill inte att han ska påverkas negativt av andra barn. Jag vill skydda honom från alla sociala situationer som inte är givande, trevliga, mysiga och ja... ni vet. Man vill ju skydda sitt barn från allt ont i världen. Samtidigt vet jag ju att jag inte kan det. Och det är på detta sättet han lär sig att vara, det är såhär han utvecklas och lär sig tackla omvärlden. Och jag vill ju att han ska leva ut, vara utåtriktad och social, klara sig bra i olika sociala sammanhang och bli en trygg person.Men åååh vad det är jobbigt.Johan förstod direkt mina känslor, han är otroligt inkännande den mannen, och vi pratade lite om det direkt. Och han vet ju att jag vet att det är såhär det funkar. Men jag vill inte att det ska va så. Johan är ju en trygg förälder på det viset att han följt sina tre stora barns uppväxt och vet nånstans att saker oftast blir bra, även om det känns tungt på vägen ibland. "Ennis kommer ju från förskole-världen och måste få ställa om till vår hemma-värld" säger Johan, och har ju helt rätt. Sen ägnade Johan sig åt barnen och jag kunde få lite andrum och chans till eftertanke.Och efter någon timme eller så hade jag fått tillbaka min pojke.Men detta var nog första gången jag på riktigt kände att jag inte längre har full kontroll över hur mina barns tillvaro blir och hur de påverkas av sin omvärld. Det är liksom en ny utmaning som förälder, att ta hand om och hantera de känslorna på bästa sätt. Inte helt lätt. Jag funderade en stund på om jag skulle skriva om detta eller inte, för jag vill verkligen inte kritisera förskolan eller så. Vi är jättenöjda med den och verksamheten känns så himla bra. Detta hade förmodligen dykt upp förr eller senare vilken förskola Ennis än hade gått på. Kanske kunde jag låtit bli att skriva, men samtidigt känns det viktigt att dela. Kanske har fler av er upplevt samma sak? Och kanske varit bekymrade över känslorna som kommer? Jag vet inte. Men för mig känns det bra att dela med mig lite. Det är inte alltid helt lätt att va förälder.Kram på er <3