Att älska sina barn olika

Jag har tänkt på en sak. Det är ganska intressant faktiskt.Jag har ju två egna barn, och denna sk analysen utgår från dem. Jag har ju även tre fina bonusbarn men detta går liksom inte riktigt att applicera på bonusar, man känner ju trots allt lite olika för bonusbarn respektive de barn man burit i kroppen och fött ut.Här kommer mina tankar i alla fall.Ganska snart efter att jag fått mitt andra barn, Idde, insåg jag att jag kände olika för henne och Ennis. Till en början kunde jag inte sätta fingret på känslan, dessutom behöver man ju lite tid på sig att lära känna sitt nya barn. Jag och Ennis hade ju ett försprång.Men känslan fanns där ett tag och jag tror att jag delade med mig av mina tankar till Johan. Kanske skrev jag några ord här i bloggen, jag minns inte riktigt. Men sen har jag inte funderat över det mer, förrän igår kväll när Iddan var uppe lite längre på kvällen eftersom hon sovit sent och länge på dagen.Jag var själv med henne eftersom Johan var och tränade och hämtade storbarnen. Jag småpysslade lite och städade och Idde satt vid bordet och ordnade med kritor och ritade lite. Gjorde mig uppmärksam på lite olika saker och vi var tillsammans liksom. Det var mysigt stundvis men också lite jobbigt eftersom jag var trött och hon testade mig lite till och från. Sen kom hon bort och satte sig i mitt knä och jag pussade henne på huvudet.Då kom känslan tillbaka, fast nu på ett lite annorlunda sätt. Nu började den med tanken "Jag känner inte denna personen utan och innan. Jag äger inte henne".Det låter kanske konstigt, ingen äger väl någonsin någon, men jag har aldrig fått den känslan med Ennis. Tankarna som jag hade i början av min karriär som tvåbarnsmorsa kom tillbaka och jag funderade över mina känslor. Sen pratade jag med Johan om det.Skillnaden är sånhär tror jag. Ennis och jag lever i symbios. Jag har skapat honom i min kropp och efter hans födelse har vi liksom fortsatt att vara samma på något sätt. Jag förstår nästan alltid honom, oftast innan han själv förstår sig själv. Vi har ett eget språk som inte hörs, inte syns. Vi bara är en och samma, fast ändå två såklart. Samtidigt är vi ganska olika i våra personligheter.Med Idde är det något annat. Jag har ju bakat henne i min kropp på samma sätt som med Ennis, fött henne på "samma" sätt. Men för mig är hon nästan overklig. Jag kan se på henne och tänka "hur kan hon va min?" Jag avgudar liksom henne.Till skillnad från med Ennis har jag ofta svårare för att förstå Idde, vad hon vill och sådär, men egentligen är vi väldigt lika. Hon påminner mycket om mig när jag var liten, både i humör och bestämdhet, och vi borde egentligen förstå varandra "bättre". Men kanske är det just det som gör att det skaver ibland, att vi är så lika. Men så tycker jag ju samtidigt att hon är så fantastisk, helt bedårande.Men visst är det otroligt intressant att man kan älska sina barn lika mycket - Men på helt olika sätt. Ska helt klart bli spännande att se hur kärleken till nya bebisen kommer se ut och kännas. Kanske på ytterligare ett sätt, vem vet?Är det någon som känner igen sig?