Nu har det gått för långt, jag vill inte va med

Att va bloggare är lite konstigt. Man inbillar ju sig att det är nå slags jobb och kämpar på för att kunna tjäna några slantar på det. I perioder går det bra, ibland är det lugnt. Men nånstans är man ju i en bransch liksom.Det konstiga med denna sk bransch är att det finns så många olika typer av bloggare, och olika syften med bloggandet, att det blir en otroligt märklig bunt "kollegor" man befinner sig bland.Jag är ingen stor bloggare, men jag anser mig var en seriös bloggare. Jag gör gärna samarbeten med företag, om de säljer produkter eller tjänster som jag gillar. Jag jobbar med att min blogg ska va personlig, ärlig och visa en bild av verkligheten. Jag försöker också fylla den med fina bilder, inspiration och sånt som jag tycker är vackert. En blandning av mycket, så som livet är. Och det är jag nöjd med, och jag tror även att mina läsare gillar just det där.Sen finns det andra bloggare. De som gärna provocerar, är mer privata än personliga, de som visar "hela" verkligheten. Och lite till. Och jag tycker att det har gått över styr. Människor har väl alltid gjort vad som helst för att synas och få uppmärksamhet, men då har de liksom inte tillhört samma bransch eller grupp som jag. Nu plötsligt står jag här och har "kollegor" som beter sig så jag blir helt mörkrädd. Och jag är ju inte en av dem.Jag förstår mer och mer varför det är svårt att bli tagen på allvar som bloggare. Folk klappar en gärna lite på huvudet och tror man är dum. Det är inget fel med att bara jobba som bloggare, tvärtemot beundrar jag de som kan leva helt och hållet på det. Men ofta känner jag att jag bara vill skrika "Jag har faktiskt ett vanligt jobb också! Jag är fan producent och driver företag!". Som om det skulle va bättre. Inte alls egentligen, men ni fattar. När många i ens bransch inte är seriösa blir det svårt att bli tagen på allvar.Idag ville jag typ lägga ner. För jag skäms å så många andras vägnar, och vill inte tillhöra den gruppen som beter sig, enligt mig, illa i sociala medier. Jag kanske är präktig, men det skiter jag i. Jag vill stå för schyssta värderingar och vara en så bra förebild jag kan, både för mina barn och mina läsare. Sen är det klart att jag inte är någon supermänniska, jag har också mina brister och gör mina snedsteg. Men jag försöker i alla fall, och det är jag stolt över.Tack för att ni som följer mig, följer just mig. Och jag hoppas innerligt att jag inte framstår som någon som gör vad som helst för uppmärksamhet. För då är jag hellre utan den.Puss.