Nä nu blir jag fan upprörd asså
Sitter på kontoret med benen högt pga svullna åderbrock och är nyss "hemkommen" efter en fantastiskt trevlig lunch på Loppis (relativt) nya kontor, som för övrigt är United screens gamla lokaler. Det där kan ha varit den längsta meningen som skrivits på denna blogg. Kanske. Supermysiga lokaler i alla fall. Vet inte riktigt varför jag gillar det stället men drömmer lite om nåt liknande till oss, även om vi trivs helt ok här på söder.Skitsamma.Lunchen var grymt trevlig och det blev prat om både det ena och det andra. Bland annat om transparens och ärlighet i sociala medier. Och nu är jag fan lite upprörd asså.Folk köper alltså på allvar följare till sina instagramkonton. Hur patetiskt är inte det? Jag trodde liksom inte att "seriösa" bloggare/instagrammare gjorde det men jo, tydligen. Jag har anat att några som man springer på ibland har gjort det men har liksom inte fördjupat mig i det. Skiter liksom lite i vad andra gör.Men nu efter att det kommit upp i ett samtal, och vi diskuterat lite vad det innebär, har jag kollat några konton och det är så jäkla uppenbart att det är köpe-följare där. Och köpe-likes.Pinsamt och framför allt fult tycker jag, speciellt om man ingår samarbeten med företag som tror att deras bloggare/instagrammare når ut till många fler än de verkligen gör. Fult också mot oss andra som harvar på och försöker dra in lite kosing för jobbet som bloggare/instagrammare/YouTuber och någon annan, som inte är ärlig, snor jobben framför näsan på en.Det är klart att det är roligt med många följare och läsare, det vill väl alla i denna branschen ha. Men jag fattar inte riktigt, man får väl ingen tillfredsställelse av de där fejkföljarna..? Man vet ju att de inte är på riktigt liksom. Men som med så mycket annat, många följare drar till sig fler och visst, då får man ju ett gäng nya "riktiga följare" för att man verkar poppis. Typ. Och man har lättare att få till samarbeten där man kan tjäna pengar ifall det ser ut som att man har många följare. Och man blir bjuden på grejer för att man är "stor" och det ger såklart ringar på vattnet. Och till slut har man kanske nått nån slags framgång och blivit "någon" i sociala medier. Hurra.Jag fattar inte riktigt hur man kan tycka att det känns okej. Mår man bra av en sån framgång? Där man fuskat sig fram? Är det så viktigt med målet att det är lite skitsamma hur man kom dit? Jag vet inte. Jag blir lite sur.Men men. Problemet ligger ju trots allt hos de sorgliga typerna som måste göra sådär.. Jag blir i alla fall gladare av att ha ett litet stabilt gäng som verkligen kollar, läser och kommenterar det vi hittar på och visar i sociala medier. Sen är det klart att jag gärna vill att ännu fler ska hitta till mig, men jag har nog mer tålamod än att jag måste skaffa mig köpe-följare :DÄrlighet är rätt bra. Man brukar köra fast till slut om man ljuger. Så stay ärliga gott folk.Hej på er.
