Oron över att något är fel
Under min första graviditet var jag inte orolig för nåt. Förutom i början, v 7-12 typ, då jag hade fyra lite större blödningar. Då var jag orolig för missfall såklart. Men sen, inte alls orolig. Inte heller när Ennis var ute kände jag mig särskilt orolig. Skönt.Med Idde var jag desto mer orolig. Lite under graviditeten men framför allt efter, när hon var ute. Sov hon för mycket? Ska hon verkligen kräkas så mycket? Varför är hon inte lika "pigg" som Ennis var osv. Men pigg blev hon, med besked :DDenna graviditeten pendlar jag lite. Jag har känt mig ganska orolig nu de första veckorna. Dels på grund av blödningen men också allmänt. Kommer jag få ännu ett friskt barn? Kommer förlossningen gå bra? Hur kommer mina ben palla en graviditet till? Kommer jag få blodpropp? Lite rädd sådär.Nu tycker jag dock att det har lugnat sig lite. Nu är jag ju också förbi 12 fullgångna veckor och risken för missfall minskar med 65% eller vad det är.
Idag gjorde vi KUB-testet. Det såg bra ut sa hon, men jag tycker att vi ändå låg ganska nära gränsen för hög sannolikhet för kromosomavvikelser. Men det räknas inte som högt, och då är det ju inte heller det. Men självklart börjar tankarna snurra.Men vidare sen då. Vi skulle inte vilja göra fostervattensprov ändå, det är en risk för barnet. Jag har intervjuat en person en gång som förlorade barnet i magen på grund av fostervattensprov och det skulle va en mardröm att veta att man själv är orsaken till det. Vi skulle inte heller göra abort.Så vad ska jag med informationen till? Kanske att man kan förbereda sig mer ifall man får beskedet om att det är väldigt hög sannolikhet, det kan ju va bra. Men nu, jag vet inte. Skulle vi få ett barn med avvikelser kommer vi ju älska vårt barn lika mycket. Och att låta bli att skaffa barn för att det finns vissa risker - Det är ju inte aktuellt.Sen kanske jag inte kommer skaffa tio barn. Men detta är vår trea och nu när hen ligger där hen ligger är hen sååå himla välkommen. Och just nu är min känsla bra, att det kommer gå fint med allt och att bebisen mår bra. Känner mig ändå ganska lugn just nu. Oro ger inte så himla mycket så jag försöker välja att va lugn, vara i nuet och acceptera allt som det är.Just nu accepterar jag att det snöar skitmycket och att vi måste börja skotta fram bilen och åka från jobbet nu redan 14.30 för att inte bli sena till hämtningen som är 16.30. Imorse satt vi i bilkö i 1,5 timme och var superförsenade till KUB-testet. Som tur va fick vi göra det ändå.Och just det, man måste nämna något om Trump. Det känns ju för jävligt. Sen behöver vi inte orda mer om det, försöker välja glädje.Kram på er!