Hellre kissiga lakan än en öl på krogen?

Såhär tänker jag ofta: "Tänk, för fem år sen hade jag ingen aning om att jag skulle sitta här med två kids, man, hus..." osv. Sådär har jag hållit på sen typ ett år efter att jag och Johan träffades. Och ju längre tiden har gått desto mer grejer har jag samlat på mig, saker som jag för drygt fem år sen inte trodde att jag skulle va i närheten av förrän en bit över 30 i alla fall. Om jag skulle va i närheten av dem över huvud taget.Så. Hur såg en lördagkväll kl 22.36 ut i juni för drygt fem år sen? Förmodligen stod jag på uteserveringen på Debaser i Malmö med en bjud- eller köbeöl i handen och rökte som en galning. Raggade runt och träffade fölk. Åkte buss/taxi eller gick hem till min etta på Midhem och däckade, alternativt följe med nån annan hem. Jobbade halvt bakis på söndagen men var rätt pigg och glad ändå.Fast ändå rätt misslyckad, ni vet.Och ikväll då, drygt fem år senare. Jag har lyckats få båda barnen i säng kl 21.30 och unnat mig ett litet glas vin och en macka efter det. Jobbat lite i datorn trots dödstrött. Kl 22.32 hör jag pojken ledsen på ovanvåningen och skyndar mig upp för att dyka in i sovrummet precis när han kissar som bara den i sängen.Kl 22.36 en lördagkväll trycker jag alltså in lakan, kisskydd (som uppenbarligen inte funkar) madrassöverdrag, gosedjur och kalsonger i tvättmaskinen samtidigt som jag försöker ta hand om en ledsen och halvsovande pojke som ska tvättas. Jag bäddar rent med lakan direkt på skumgummit och håller tummarna för att det inte blir fler kissattacker i natt. Tar fram en ny pyjamas till Ennis och bäddar ner honom i sängen där han somnar direkt.Och värmen i hjärtat är total. Ta hand om. Fixa. Trösta. Stoppa om. Älska sitt barn.Kontrasten alltså. Då och nu. Vad man inte visste att man skulle ha. Att man inte visste att man skulle uppskatta kissiga lakan en lördagkväll mer än en öl på Debban, med bara sig själv att sköta om.Även om det är tufft att va förälder ibland är jag så jäkla glad över att jag fick möjligheten att få familj redan när jag var 25 år. Och visst, ibland kan jag längta efter lite tid för mig själv där jag inte är till för någon annan i första hand. Men oftast föredrar jag att va till för mina barn.De är ju så fantastiskt fantastiska <3 Godnatt!