Att släppa taget.. Och bakslaget
Det är en otroligt stor grej för mig att släppa taget om Ennis, nu när han börjat förskolan. Stor för att det är lite jobbigt känslomässigt såklart men också för att det är ett härlig stort steg framåt i hans lilla liv. Att se hur han upplever saker utan mig som mellanhand, hur han umgås med andra barn och hur han utvecklas är fantastiskt att se. Och stort.Ennis trivs verkligen på sin förskola och det känns inte jobbigt alls att lämna honom på morgonen. Jag längtar ju såklart efter honom under dagen men jag går inte från förskolan på morgonen med en klump i magen.Idag hade han valt sin papegojtröja och hade dessutom sina nya sandaler som vi köpte igår. Stolt och glad sprang han in på gården och visade sina nya skor och sin tröja. Jag vinkade hejdå och cyklade hem.Och jag hann inte mer än hem och börja berätta för Johan hur glad Ennis varit förrän de ringde från förskolan.Han hade blivit biten.
Biten i armen av ett annat barn. Det hade inte gått hål men de hade tvättat för säkerhets skull. Ennis var glad igen och var ute och lekte men pedagogen ville ringa och berätta eftersom hon inte skulle va kvar när vi kom och hämtade."Okej" sa jag och la på.Sen kom tusen tankar. Var det oprovocerat? Eller ett bråk? Är det första gången detta barnet biter eller brukar barnet bitas? I så fall, kommer Ennis bli biten igen? Är det riktat mot min pojke eller råkar fler barn ut för detta? Hur kommer Ennis hantera detta? Kommer han va lika pigg på att åka till föris på måndag? Är det dumt att vi är borta från föris till måndag pga att vi åker iväg? Hur kan jag lära Ennis att säga ifrån? Hur mycket förstår han?Ja ni hör. TUSEN FRÅGOR.Såklart kan inte personalen säga vilket barn som bitit, men jag vill veta hur situationen var. Hur stor del Ennis hade i det hela osv. Det måste man väl få fråga? Och det är ju bra att de inte säger vilket barn, det barnet ska ju inte få en stämpel, men det blir också en konstig situation.Helt plötsligt har man inte rätt att få veta allt som har med ens barn att göra. Mitt barn har råkat ut för något men jag får inte veta av vem. Eller får jag det? Jag har ingen aning. Jag hade ju samtidigt kanske inte velat att alla skulle få reda på om det var Ennis som bitit.Guuuud.Jobbigt. Speciellt eftersom det går så bra för Ennis på föris nu, han älskar att va där och vi känner oss trygga.Fan också. Nu ska jag hämta hem honom så får vi väl se. Om inte annat kommer han väl försöka berätta själv.