Såhär hanterar jag situationen
En hel massa kommentarer med tips har jag fått på mitt förra inlägg om att Ennis bits och är sotis på Idde. Tack för det, har läst alla kommentarer men väljer att skriva detta inlägget istället för att svara på var och en av kommentarerna, hoppas ni tycker det känns okej :)
De flesta verkar ha ungefär samma uppfattning om hur man vill hantera denna typen av situationer, sen hur det blir i verkligheten är ju lite olika.. ibland tycker jag att jag kan hantera det bra, inte bli för arg osv. Men ibland blir man ju bara tokig. Och jag tror att i vissa fall behöver man bli riktigt arg, till exempel när det handlar om att bitas och slåss. Då tror jag inte på att resonera och va "mjuk". Jag fick tips om nära föräldraskap, och det är min kära vän Angelicas "tro", men nja.. i dessa lägen behöver barnen få veta vad som är rätt och fel på ett tydligt sätt. Och jag tycker inte att man behandlar barnen med mindre respekt för det, snarare tvärtom. Det är vår uppgift att guida barnen och man gör dem bara en björntjänst om man inte tar saker på allvar och stoppar ett dåligt beteende i tid.Men som sagt, det känns ju för jävligt att bli arg på sitt barn. Man älskar ju sitt barn över allt annat. Då är det tur att man kan vända snabbt och när situationen är över ta upp sin lilla kotte i famnen och mysa och gosa. I situationer där Ennis tar Iddes leksaker, eller när hon inte får va med, resonerar jag oftast lugnt med Ennis. Där krävs ingen ilska tycker jag. Däremot kan jag behöva vara ganska bestämd ibland, men det är lite olika.
Att förskolan skulle göra saken bättre tror jag inte riktigt på. Detta är ju ett uttryck för svartsjuka och ett sätt för honom att agera när han inte riktigt kan kanalisera sina känslor på "rätt" sätt. Om han hade gått på förskolan hade han ju blivit ännu mer "bortvald" eller vad man ska säga.. Sen tror jag att förskola skulle va nyttigt och givande för honom på andra sätt, ibland blir han ju rastlös när jag inte kan underhålla alla hela tiden hehe. Vi står i omplaceringskö men har inte fått någon ny plats efter att vi tog hem honom från den förskolan han började på i augusti. Min förhoppning är att Ennis och Idde kan börja samtidigt i höst, men vi får se. Det är skitsvårt att få plats på en bra förskola där vi bor.Någon tipsade om att ha mer egentid med Ennis. Det är jättebra tips tycker jag! Det är bara det att det inte riktigt funkar i praktiken för oss. Jag är väldigt ofta själv med barnen och det är svårt att få egen tid med var och en. Men jag försöker alltid bekräfta båda mina barn så ofta jag kan, och ge dem lite extra bara för att jag kan. Jag försöker gosa extra mycket med Ennis, trots att han inte vill haha, men då har han i alla fall uppfattat att jag vill va nära honom.Att bekräfta Ennis genom att göra honom "stor" tror jag inte på. Vi säger nästan aldrig att han kan göra saker själv för att han är en stor pojke osv. Eller att han skulle ha fördelar för att han är större. Han är ju inte så stor, och inte så mycket större än Idde. Då tror jag mer på att han får va bebis om han vill. Vi matar honom ibland osv för att han ska känna sig omhändertagen på samma sätt som Idde. Men det är på en lagom nivå tycker jag.
Det blir ju väldigt mycket som kretsar kring Ennis i det här, trots att det är lilla Idde som "råkar illa ut". Hon är en riktig liten fighter och är tålig som attan. Ibland när han ger sig på henne blir hon inte ens ledsen, hon bara tittar på honom. Och när han tar hennes saker gråter hon sällan. Men det är ju lika viktigt ändå såklart, att Ennis kommer ur detta. Men jag tror och hoppas att det kommer bli bra och att de mest kan ha glädje av varandra när de blir lite äldre. Jag har känslan av att Idde kommer va rätt tuff när hon börjar kunna säga ifrån och så.. Blir spännande.Och så vill jag säga till alla er som har liknande situationer (eller tuffare) att jag hoppas att det blir bra för er också <3 Tack för att ni delar med er av era historier och upplevelser!