Var tog mitt nöjda Ja-sägande barn vägen?

Ennis har alltid varit så himla glad! Han har varit otroligt lättroad och så fort man ägnar honom tid så är han glad och nöjd och påhittig.Men nu den senaste tiden tycker jag att han har blivit annorlunda. Han har lärt sig att säga "Naj" vilket används kanske 3000 gånger dagligen. Men det är inget trots-nej det handlar om, utan det känns som en genuin nej-känsla som kommer inifrån hans lilla kropp.Så fort något inte går riktigt som han tänkt blir han förkrossad och skriker "Naaaaj naaaaj naaaaj!". Eller som idag, när vi skulle gå ut på förmiddagen. Jag var sjukt nöjd med att jag tagit mig i kragen och bestämt att komma ut snabbt eftersom jag vet att Ennis mår bra av att aktiveras på förmiddagen. Men redan när jag klädde på honom var det "Naaaaj naaaaj naaaaj" och till och med med gråt. Och när vi sen kom ut var det roligt i någon minut eller två, sen var det "Naaaaj naaaaj naaaaaj" igen. Pulka var inte kul, snöänglar var kul en stund, likaså att kasta snöboll. Men hur glad och positiv och rolig mamman än var så sprutade tårarna på pojken och inget var bra.Slutade med att pojken själv gick fram till vagnen och ville sitta. Har väl inte hänt på jag vet inte hur länge. Så då fick han sitta vagn och så gick vi och handlade istället.Och det är mycket såhär nu tycker jag. Och jag undrar liksom varför han känner så. Han som alltid varit så glad för allt.Sen har han kommit in i ett dåligt mönster där han gör dumheter. Slåss och knips. Ger sig på Idde ibland. Och jag blir arg men också ledsen. Två dagar denna veckan har jag börjat gråta för att han gett sig på mig. Blir så uppgiven och ledsen.Var är min nöjda Ja-sägande unge?