Tvåbarnschocken?!

Att det skulle bli röj med två småttingar kunde man ju ana i förväg. Jag vet dessutom att Ennis har varit en väldigt enkel unge att ha å göra med. Han har varit väldigt nöjd redan som liten bebis, man kunde mata honom och lägga ner honom och sen sov han eller låg och tittade. Man har alltid kunnat hålla på med annat när han har varit med och jag har kunnat ta med honom på allt möjligt.Idde är ju en lite annan sort, vilket både jag och Johan någonstans förväntade oss. Det är liksom svårt att få två ungar som är så enkla som Ennis. Hon spyr ju väldigt mycket vilket gör att efter käk så väntar minst en halvtimme av bärande och hållande av bebis på olika sätt, torkande av kräk osv. Sen vill hon ju inte ligga själv. Får hon göra det skriker hon. Och jädrans vad hon skriker.Jag är själv med mina två om dagarna, och denna veckan har jag dessutom varit själv även på kvällar och nätter då Johan har varit på resa. Att Idde skriker gör att Ennis också börjar skrika och gnälla vilket ofta resulterar i att jag går här i värsta skrikfesten och bara skakar på huvudet. Är det inte den ena så är det den andra, eller båda. Snart blir jag nog immun mot barnskrik för det skriks liksom hela tiden här :DJag fattade ju att det skulle bli mycket med två så små barn, men det är ändå svårt att sätta sig in i situationen i förväg och se exakt hur det kommer att bli. Det finns ju liksom ingen tid till annat än att tillfredsställa dessa två små människor. Häromnatten fick jag knappt sova en blund då Idde hade svårt att komma till ro och när hon väl gjorde det vaknade Ennis och ville inte somna om. Detta gör ju att man vill passa på att sova på dagen men det går liksom inte riktigt för då måste man ju försöka hinna med allt det där man inte kan göra när barnen är vakna. Denna veckan har Ennis dessutom börjat kissa igenom blöjan på natten så tre ggr har vi vaknat till kissiga sängkläder. OCH han har lyckats pricka in en bajsolycka med bajs i hela sängen. Härligt att vakna till.Mitt i allt detta roddande är jag så jäkla tacksam för mina två små underverk. Fasen vad fina de är och gulligast i hela världen. Jag skiter i att jag inte hinner duscha på fem dagar och luktar surt av spya och mjölk och att jag glömmer äta och mest trycker i mig choklad när det finns tid. Det får va så ett tag nu och det får va okej.Trots att det blir lite mycket ibland, att jag ofta känner att jag inte kan ge båda allt det jag vill och att våra dagar inte är fyllda med massor av skojsiga aktiviteter så tycker jag att jag är en ganska bra mamma. Jag ger mina ungar skitmycket kärlek och det är det allra viktigaste. Så idag firar jag mig själv lite på Mors dag. Kan jag va värd.Nu sover de faktiskt, min små älsklingar. I kanske fem minuter till haha.