Förlossningsbrev - Varsågoda!

Nu är det inte långt kvar, går in i v 40 på onsdag, och äntligen har jag fått tummen ur och skrivit ett förlossningsbrev.Ett förlossningsbrev kan ju tyckas vara ganska privat men jag väljer att visa mitt här på bloggen ändå, finns kanske någon nyfiken själ som vill läsa och jag har inga problem med att dela med mig av mina tankar och upplevelser :)Här kommer det:StickrädslaJag är väldigt stickrädd. Det är superviktigt för mig att min rädsla tas på allvar och jag vill vara förberedd när det ska stickas. Just för att jag är rädd kan det ibland vara svårt att sticka mig och efter ett misslyckat försök blir min kropp ofta spänd och skakig och det hela blir ännu svårare.Jag vill därför att det är en säker person som sticker mig.Min inställning till denna förlossningenJag är inte rädd inför förlossningen. Jag har en bra upplevelse av min förra förlossning och ser fram emot denna. Senast hade vi en ganska lättsam känsla i rummet, både mellan mig och min man men också mellan oss och personalen. Vi föredrar lite humor och lättsamhet framför gravt allvar och hoppas att även denna förlossningen blir på det viset.SmärtlindringMin förra förlossning tog jag både lustgas och epidural. Jag hoppades på att inte behöva någon smärtlindring alls men hade inställningen att jag skulle ta det jag tyckte behövdes när jag väl var i förlossningssituationen.Denna gången har jag samma inställning. Jag tänker försöka börja utan smärtlindring men om jag ber om lustgas eller epidural är det det som gäller.Det mest dramatiska under förra förlossningen Vid en period under min förra förlossning hade jag värkar som inte avtog, epiduralen som var satt hade dessutom böjt sig under skinnet så den gav ingen smärtlindring. Att värkarna inte avtog gjorde att jag fick panik och det var detta läget som var mest dramatiskt och jobbigt för mig. Mitt i dessa värkar fick jag ny epidural och i samband med det drog jag så mycket lustgas att jag nästan tuppade av. Sen ”kom jag tillbaka” och den nya epiduralen satt som den skulle.I slutet av förlossningen blev det sugklocka eftersom pojken inte kom ner tillräckligt. Jag uppfattade dock inte detta som särskilt dramatiskt och vad jag har förstått var det inte heller det. Jag hade inga egna krystvärkar och fick liksom krysta på vanliga värkar. Detta var svårt tyckte jag eftersom det inte kom automatiskt. Rådet jag fick var att ”trycka på som om jag skulle bajsa”. Att jag inte hade några krystvärkar gjorde att jag inte sprack så mycket eftersom jag hade lätt för att hålla emot (eller att bara inte krysta) på nästsista värken.Det tog en stund för moderkakan att komma ut och ”massagen” på magen var väldigt obehaglig. Jag blödde också mycket i samband med att moderkakan kom ut. Livmodern ville inte heller dra ihop sig så fort och de fick hålla på en del för att det skulle funka. Jag fick en tablett för att stoppa blödning och fick därför hög feber. Jag hade förhöjd infektionsrisk i några dagar och blev behandlad med antibiotika. Sydde några stygn på två ställen men sprack som sagt väldigt lite.Om det blir komplikationerJag har inställningen att jag litar på personalens rekommendationer och beslut. Behövs akut kejsarsnitt eller sugklocka litar jag på att det är det bästa. Jag vill dock gärna bli informerad om vad som händer, i den utsträckning det går.Önskemål under och efter förlossningen- Min man Johan vill klippa navelsträngen.- Vi vill gärna filma förlossningen. Om det skulle hända något dramatiskt där jag inte har möjlighet att uttala mig om filmningen är det upp till Johan att filma så länge han tycker det är vettigt och rimligt.- Det går bra med både kvinnlig och manlig barnmorska/läkare/personal- Studenter kan närvara men jag vill bli behandlad (stucken exempelvis) av personal.- Jag kan tänka mig att föda i vattnet om det går men det är inget som jag måste göra eller så. Kan se vad som händer.- Efter förlossningen vill jag gärna att min man kan hämta vår son som är 17 månader. Jag hoppas att det går bra.Så. Det var det :) Se gärna vår förlossningsfilm från när Ennis föddes!