Jag är fast på ovanvåningen

Jahapp. Då var dagen kommen. Dagen då jag blev den där tjocka mamman i Gilbert Grape, hon som är så tjock så hon inte kan ta sig ner för trappan och därmed är fast på ovanvåningen. Som de får ta ut genom fönstret med lyftkran när hon dött. Nu är jag hon.Jag har haft väldigt ont i flera dagar, sen i söndags kväll närmare bestämt, men igår kväll när vi varit och handlat fick jag så ont att jag väl hemma inte kunde gå. Alls. Jag hade värsta smärtan i kanske 15 minuter och alltihop kändes som en lång värk. Jag var fast i soffan och när jag skulle på toa fick jag hänga över Johans rygg och släpa fötterna sakta framåt.Jag ringde förlossningen vid tio, och hörde vad de hade att säga, och vi kom fram till att jag skulle ta alvedon och avvakta. Så det gjorde jag och sen gick vi och la oss. Jag kunde sova någorlunda men hade jädrans ont när jag rörde mig och vända mig var nästan omöjligt.I morse kunde jag dock gå själv men att ta hand om Ennis själv skulle inte gå. Så han fick hänga med Johan till jobbet. Jag tog mig upp för trappan vid lunch för att sova en stund och nu ligger jag här, som den där tjocka mamman, och funderar på om jag ska bita ihop och ta mig ner för trappan.På måndag fick jag läkartid men barnmorskan på Mama Mia sa att försäkringskassan inte brukar sjukskriva efter v 38. Då får man ta ut föräldradagar. Askonstigt tycker jag eftersom jag tänkt jobba in i det sista om jag inte får krämpor. Men det berodde lite på vem man hade turen/oturen att prata med på försäkringskassan.. Så vi får se.Kan gärna ta bebis nu så behöver man inte grubbla så mycket.