Vem är jag utan dig?

Igår var jag på event i tre timmar, utan barn. Och det är först när jag är utan Ennis som jag märker hur sällan han inte är med mig. Han är nästan alltid med mig. Jag har honom med mig överallt, på jobb och resor, events och middagar. Jag har lämnat honom till min man eller någon annan i några timmar kanske fem-sex gånger sen han kom.Det är verkligen en ny livsstil som infinner sig när man får ett litet barn. Egentligen tyckte inte jag att förändringen var så chockartad som alla säger, den landade väldigt naturligt för mig och jag har inte reflekterat så mycket över att "Nu förändras livet!". Men när jag väl går där själv på stan, i tunnelbanan eller i affären känner jag av att mitt liv har förändrats väldigt mycket.Jag får liksom en släng av identitetskris. Ingen vagn, ingen bebis på magen eller i famnen. Plötsligt är jag inte mamma längre. Jag kan va vilken brud som helst som går där med goodiebag och en ICA-påse på väg hem från event. Lite uppiffad och snygg sådär. Kanske är jag paranoid men jag har faktiskt fått känslan av att folk tittar på mig på ett annat sätt när jag är utan barn, plötsligt blir man liksom tittad på. När man kommer där med barnvagn och unge är man liksom helt ointressant, och även mycket tryggare känner jag. Ingen bryr sig och man behöver inte va rädd att nån ska glo på dig på ett äckligt sätt eller ja.. ni vet, det händer ju.Just nu trivs jag väldigt bra med att vara den där mamman. Mamman som alltid har sin unge med sig och som nästan bara pratar om bebisar och barn. Jag vill vara den mamman. För vem jag är jag utan dig Ennis?