Mammaporträtt - Ester Nerfont - Del 2

Här kommer del 2 av mammaporträtt - Ester NerfontBerätta lite om dina graviditeter, har de varit lika varandra? Vad har varit mest spännande, mest bekymmersamt eller oroande?Alla tre graviditeter har varit väldigt olika. Med Ronja var jag lite hispig och kände efter väldigt mycket hela tiden. Jag hade förvärkar tidigt och gick på kontroller på specmvc genom hela graviditeten. Foglossningen slog också till rätt snabbt och jag mådde väl inte helt bra. Ingen trodde att jag skulle gå tiden ut med henne men istället kom hon efter bf.Med Embla var allt väldigt tungt redan från början. Jag fick hyperemesis tidigt och fick inte i mig något alls. Gick på starka tabletter som gjorde att jag bara sov och sov. När kräkningarna och illamåendet släppte var foglossningen riktigt tung. Jag blev snabbt sjukskriven och Ronja som precis fyllt 1 år fick gå väldigt långa dagar på förskolan. Rickard fick komma hem och hjälpa mig upp till toaletten för att jag inte kunde ta mig ur sängen. Jag hade kryckor för att kunna göra något alls men tyvärr hjälpte inte det heller. I slutet av graviditeten var jag inlagd i en vecka för smärtlindring. där fick jag hjälp med allt och fick ligga hela dagarna, med rätt mycket morfin i kroppen… Där insåg de också hur dåliga mina värden var och satte dropp med järn. Det bestämdes att jag skulle bli igångsatt två veckor innan bf för att ens klara en vaginal förlossning.Graviditeten med Freja har väl egentligen varit den lättaste, kanske för att jag visste vad jag hade att vänta. Jag visste att jag skulle få ont och jag visste också vilka krav jag kunde ställa på sjukvården. Med två graviditeter i bagaget var jag rätt kaxig och kunde trots min låga ålder rätt mycket om min kropp och mina rättigheter. Foglossningen var tung men jag stod ut och vi flyttade från Värmland till Skåne sista månaden i graviditeten. Freja var beräknad att födas i maj men kom tre veckor tidigt, en vecka efter flytten. Jag vet att hon kom för att kroppen pressades så mycket. Tyvärr fick jag ordentlig gravidmigrän med Freja och gick på citodon under hela vintern, något jag önskar att jag sluppit.Berätta om dina förlossningar, var de olika? Hur kände du inför dem och hur känner du efter? Har du några tips till blivande mammor?Även här har det varit väldigt olika varje gång. Ronja gick jag över tiden med och när det väl satte igång, hade jag panik. Jag visste inte hur jag skulle hantera smärtan och det drog ut på tiden. Efter värkarbete i 24 timmar och krystvärkar i 1,5 timme, kom hon ut. Då var jag totalt utmattad och jag önskar verkligen att någon hjälpt mig och förklarat tidigt hur man skulle hantera smärtan, då jag verkligen var oförberedd. Det som hjälpte mig bäst då, trots all smärtlindring jag hade, var taktil massage. Först när jag fick den kunde jag slappna av.Emblas förlossning var ju planerad, igångsättningen skedde med en ballongkateter. En "blåsa/ballong" som förs in i livmoderhalsen och där ett snöre hänger ut. Detta drar sen barnmorskan i en gång i timmen för att vidga. Efter några timmar faller den ut och man kan då ta hål på hinnorna, om det inte händer av sig själv. När katetern föll ut, och de tog hål på hinnorna, gick allt smidig. Själva krystandet gick otroligt smidigt, tror det tog 4 minuter…Frejas förlossnings var nog den som var mest speciell och som jag verkligen inte förväntade mig. Jag trodde att det skulle gå rätt snabbt och smidigt med tredje barnet men när vi flyttat ner började mina värkar direkt. Värkarna var regelbundna med täta mellanrum direkt så vi åkte in på en koll. Jag var öppen 2 cm men skickades hem och fick vänta. Värkarna fortsatte och var vad man kallar pinvärkar. Jag var rätt less och när jag på efter några dagar fick en blödning och ringde in. Vi åkte in vid lunch och jag var öppen 3 cm. Efter många turer och timmar på förlossningen, hade det inte hänt NÅGOT ALLS! Vi bestämde att det skulle bli barn snart, och jag skickades ut på stan för att promenera. Efter några timmar, kom vi tillbaka till förlossningen och då tog de vattnet i hopp om att det skulle sätta igång något. Tyvärr gjorde det inte det. Jag bad om epidural som jag till slut fick och efter det tog det inte ens en timme innan Freja var ute. Jag öppnades alltså från 3 cm till 10 cm och krystade ut henne på 2 värkar, på mindre än en timme. Allt som allt var jag inne på förlossningen 36 timmar.Man kan verkligen säga att alla graviditeter är olika och att man känner sig lite mer säker för var gång, även om man ställs inför nya upplevelser. Det går liksom inte att förutse hur man ska må eller hur något ska bli, precis som att man aldrig kan veta vem det egentligen är som gömmer sig inne i magen förrän man får lära känna bebisen på utsidan.Det jag har lärt mig är att man måste stå på sig och lita på sin egen magkänsla, att man själv vet vad kroppen vill och bestämmer. Jag tror att det är väldigt viktigt att veta när det är nog och när man ska slappna av och kanske sluta jobba/plugga och istället försöka ta hand om sig själv och bebisen på heltid. Att vara gravid är ingen dans på rosor.Jag kommer ihåg hur besviken jag blev, när jag var gravid och alla hade sagt att man blir så vacker när man är gravid. Att man ska "glänsa". Jag kände aldrig av det utan tyckte att jag var den fetaste och hemskaste kossan i världen. Med finnig hy, svullna fingrar och fötter, hår som blev fett direkt och massa annat.Tillåt dig själv att vara den där kossan ibland också, var inte perfekt alltid, utan njut av att få frossa lite och använd magen som bord för en tallrik glass ibland. Passa på att njuta av att sova sova och sova, för sen dröjer det…